Så när man börjar få stöd från familjen att jag ska byta skola så börjar de prata med mig.. men då är alla andra sura på mig.. kul..

jag vill byta så slipper jag allt fucking drama...................

så himla trött på allt drama.. det är som att man är med i någon serie eller nåt seriöst...  orkaaaaaarrrrrrrrr inteeeeeee meeeeeeeeerrrrrrr 

Så himla trött på allt.. när man känner sig rättså bra tillmods.. så blir man nedtryckt till botten.. 

Inte ens min egna mamma förstår hur jag känner mig.. Hon som säger att man alltid kan prata med henne.. 

Slut med det kan jag säga.

Inget här verkar hjälpa.. När jag var borta i en vecka så var allt bra.. men när jag kom hem igen blev allt som vanligt igen. Nu vill jag bara försvinnna härifrån börja om på nytt. Allt jag gör blir ju bara fel.. VARFÖR? 

Den frågan ställer jag mig varje morgon varje dag varje kväll varje natt.. VARFÖR JAG?